Kirjoitukset
Vem bestämmer i Finland
|
|
|
|
VEM BESTÄMMER I FINLAND?
Finland har anslutigt sig till två stora miljöprogram: Kioto-avtalet samt EU:s direktiv om handel med utsläpp. Dessvärre misslyckades Finland i förhandlingarna om de här avtalen.
Av allt att döma negligerades den sakkunskap som fackföreningsrörelsen, energiområdet och industrin står för. I varje fall utnyttjades den inte tillräckligt. På arbetsgivarhåll har man beräknat att "den gröna lögnen" beskattar oss på 10.000 arbetsplatser. Vårt hemgjorda Kina-syndrom.
Det är inte ens säkert att Kioto-avtalet träder i kraft. USA har inte ratificerat det och Ryssland överväger att lämna sig utanför. EU-staterna, med Finland i spetsen, försvagar Europas konkurrenskraft på grund av oförstående eller rentav dumhet och med vilje.
Det nya parlamentet och den nya kommissionen kan ännu ställa allt till rätta.
Här i Finland är det samma krafter som striktast motsätter sig de renaste formerna av energiproduktion: vatten- och kärnkraft, vilka nu beivrar handel med utsläpp. Man frågar sig var finns logiken? Men, så är ju också understödet för de gröna störst där asfalten breder ut sig mest.
De gröna, samt deras medlöpare i de stora partierna, vill experimentera med skyddslösa medborgare som försökskaniner. Lägg märke till att dessa opinionsledare, för det mesta, är sysselsatta inom den offentliga sektorn. Rätt vanligt är också att samma nunor kräver stöd av samhället eller andra bidrag för sin egen verksamhet.
Däremot intresserar den vanliga knegarens vardag föga. I varje fall utgör hans eller hennes utkomst inget större bekymmer, tvärtom. Pälsodlarna kan söka sig till andra näringar. Industrin tvingas investera utomlands för att den riskerar intrång på känsliga naturvärden.
För all del. Finland har en härlig natur där t.o.m. vitryggad hackspett, flygekorre, björn och t.o.m. varg trivs. Dom värnar vi nog om och inget fel med det, men nog borde man ju fr. a. värna om just traditionellt finländska arbetsplatser för alldeles vanliga finländare.
Här för leden rubricerades nedläggningen av Amer-Tupakkas tobaksproduktion som en glädjande nyhet "för folkhälsan"! Den igenbommade fabriken Hyrylä påverkar inte rökandet i Finland för fem penni. Cigarretterna importeras i stället.
Däremot var nedläggningen ett sorgebud för 250 hushåll i Tusby. Några äldre par miste det levebröd de hade troget tjänat i över 40 år. Hur blir med deras hälsa. Den är i varje fall handgriplig i jämförelse med ett begrepp "folkhälsa" som inte förbättras ett dugg av att fabriken läggs ner.
Diskussionen kring det s.k. Århusavtalet och dess följder för Europas inbyggare har också lyst med sin frånvaro i den finländska debatten. Det är bara FFC:s Matti Viialainen som har förundrat sig över det hela i tidningsspalterna.
I Århus kom man i tiden överens om att nationella gränser inte får utgöra något hinder för överstatliga besvär. Sådana klagomål kunde i framtiden röra sig lika fritt som människor, tjänster, kapital och brännvin.
I praktiken kunde alltså vilket som helst gäng av svärmare eller byfånar överklaga ett avtalslands myndigheters planer eller beslut i ett något annat land, som lyder under detta avtal. Vi vet, av erfarenhet, redan nu att det inte är någon konst för våra inhemska "skogsgardister" att när som helst beställa aktioner av dylika sällskap.
Regeringen Lipponen avvärjde Århusidén vid två olika tillfällen, för Finlands del. Nu förefaller det som om den nya regeringen håller på att ge upp ställningarna. Alldeles som om vi inte hade tillräckliga inhemska resurser för omotiverade besvär! Varje höghus har sin yrkeskverulant och varje by sin vägbråkmakare.
Avtalet skulle legalisera samhälleligt sabotage utifrån. Staten, kommunerna, företagen och privatpersoner skulle stå för fiolerna. Hittills har bara fem av EU-länderna undertecknad avtalet, men också de med reservationer. Man får hoppas att riksdagen begriper att förkasta hela projektet för Finlands del.
Varifrån kommer denna förskräckliga iver att gripa in i vad någon annan håller på med? Låt vara att rävjakten i England upprör. Eller, nätfångsten av småfåglar i Italien för att inte tala om valfångsten i Atlanten. Alla företeelser som väcker starka känslor överallt i hela Europa. Men vi måste se skogen för träden.
Här för leden deklarerade en av mina vänner, som är veterinär, sin övertygelse att EU borde förbjuda tjurfäktning i Spanien, med motiveringen att tjuren pinas. Utan att på något sätt göra mig till talesman för spanskt eller något annat djurplågeri undrade jag då om vi då acceptera att någon hittar på att förbjuda älgjakten. "Naturligtvis inte", svarade hon, hustrun till den ivriga jägare hon är. "Genom att decimera älgstammen förebygger vi mången trafikdöd". På den punkten var vi helt av samma åsikt. Men eftersom jag själv jagar vågar jag spekulera i att minst lika många sårade älgar plågas i våra skogar under jaktsäsongen.
Om vi en gång blandar oss i andras nationella seder och bruk så får vi också finna oss i att någon välmenande fåne vid Medelhavet börjar lobba mot älgjakt, pilkfiske och rökbastu, i Århusavtalets anda. Någon risk för att man saknar förmågan att hitta på lämpliga motiveringar finns inte. Vad hände om alla katoliker lydde påven? Då skulle väl aborterna förbjudas.
I grund och botten handlar det om vem som bestämmer i Finland. Är det vår egen regering eller blir vi offer för internationella påtryckarorganisationer?
Om riksdagen förbinder sig till Århusavtalet avsäger man sig, helt frivilligt, fullmakten att rätta till allehanda motsvarande egendomligheter EU prackar på oss. Efter det är lagarna armerade.
Finland skall inte heller offra sin politiska jungfrulighet i denna fråga, innan vi har sett vad t.ex. Tyskland har för sig.
Opinionsundersökningarna visat att stödet för integrationen har sjunkit till under 50% i EU-länderna. Det faktum att de stora frågorna skapar hosta i maskineriet, medan små, företrädelsevis inskränkande, projekt går av stapel på löpande band, beskattar EU:s trovärdighet i vanligt folks ögon.
Trots allt är det som har skett i Europa under de senaste femtio åren en succés historia av världshistoriska mått. En gemensam ekonomisk zon, gemensamma valuta och fred mellan folken, är kanske mer än instiftarna ens vågade hoppas på.
Lasse Lehtinen |
| < Edellinen | Seuraava > |
|---|



